Behandling
2,5 år. 130 veckor. Så lång tid innan man vågar nämna order frisk. Eller frisk, det ordet används inte ens. "Färdigbehandlad" är termen som används. Resten av mitt liv kommer jag leva med skräcken över att sjukdomen återvänder. Livet blev inte som jag
tänkt. Men, det finns inget annat att göra än att acceptera detta faktum.
I måndags började en ny fas i Hugos behandlings-protokoll. Fasen heter "sen-intensifikation 1". Man kan ju av detta förstå att det är en ny intensiv period som väntar, med mycket och tung medicinering. Varje måndag ska vi in på Centralsjukhuset för
att Hugo ska få flera olika cytostatika (guldmedicin kallas det, för barnen). Dessa ges både i dropp och sprutor i ryggrad och lår. Sedan ger vi just nu kortison hemma 3 ggr per dag... med jobbiga biverkningar, som aggression, svullnad
och hungerskänslor. Vi ger också dagligen en medicin mot svamp, samt en medicin mot bakterier (som han ska ha 2 dagar i veckan). Tack gode gud för att vi har sonden, annars skulle vi aldrig få i honom medicinerna!
Hugos immunförsvar är lika med noll, och oron för feber finns alltid. Vi tar tempen stup i ett, det är svårt att avgöra om han är varm pga värmen eller feber... Vid minsta feber måste vi läggas in på momangen för antibiotika.
Hur som helst, vi försöker leva livet lite som vanligt, men vi anpassar allt vi gör efter Hugos ork och riskerna för att han ska bli smittat av något. Lägger med några bilder från helgens äventyr, då åkte vi åkte vi tåg i Mariebergsskogen.
